Branden i One Meridian Plaza 1991 är en av de mest studerade höghusbränderna i historien. Lärdomarna från den finns inskrivna i de standarder som skyddar byggnader idag.

Kvällen den 23 februari 1991 började en hög med linoljeindränkta trasor, lämnade av en entreprenör, brinna på den lediga 22:a våningen i ett 38 våningar högt kontorstorn i Philadelphia. Det som följde var 19 timmars brand som dödade tre brandmän, skadade 24 andra, förtärde åtta våningar och utlöste den mest betydande översynen av brandskyddsstandarder i modern historia. Byggnaden var One Meridian Plaza. Lärdomarna från den formar fortfarande hur vi designar, installerar och underhåller brandskyddssystem idag.

En eld som inte borde ha brunnit så länge

One Meridian Plaza byggdes 1972 och reglerades av Philadelphias byggregler från 1949, ett dokument som inte gjorde någon skillnad mellan höghus och vanliga byggnader. Tornet hade inga automatiska sprinklersystem på de våningar där branden brann. När branden bröt ut på 22:a våningen hade det inget fast släckningssystem för att stoppa den.

Philadelphias brandkår svarade med en slutlig utryckning med 12 larm, vilket ledde till att fler än 300 brandmän och 51 lokomotivbolag var på plats. Men branden växte våning för våning, obehindrat, i nästan 24 timmar. Brandkapten David Holcombe, brandmannen Phyllis McAllister och brandmannen James Chappell miste livet när de blev desorienterade i den kraftiga branden och rökutvecklingen på 28:e våningen. Tjugofyra andra brandmän skadades.

Branden stoppades slutligen, inte av hundratals brandmän utanför, utan av 10 automatiska sprinklersystem på 30:e våningen, första våningen där en hyresgäst hade installerat ett sprinklersystem som en del av en renovering. Dessa 10 sprinklersystem gjorde vad hela brandkårens insats inte kunde: stoppa brandens vertikala spridning. Byggnaden förklarades under kontroll klockan 15:01 den 24 februari.

Stativrörsfelet i krisens centrum

Ett Meridian Plaza hade ett vattenledningssystem. Brandmännen hade tillgång till vatten på varje våning. Så varför kunde de inte stoppa branden?

Svaret ligger i vad som hände när brandmännen kopplade slangar och försökte bekämpa branden på de övre våningarna. Rörsystemet hade utrustats med tryckreduceringsventiler (PRV) på slangutloppen på våningarna 13 till 25. PRV är utformade för att hantera de farligt höga tryck som utvecklas på nedre våningarna i höga byggnader, och hålla utloppstrycket inom ett intervall som brandmännen kan hantera på ett säkert sätt. När de är korrekt inställda är de en kritisk säkerhetsfunktion.

På One Meridian Plaza hade PRV-ventilerna installerats felaktigt och var inte korrekt justerade. Istället för att leverera användbart tryck begränsade ventilerna utloppstrycket till mellan ungefär 40 och 60 psi (276 till 414 kPa) vid munstycksspetsen. Vid den tidpunkten krävde NFPA 14 ett minsta resttryck på endast 65 psi (448 kPa) vid det mest avlägsna utloppet, och det maximala utloppstrycket var begränsat till 100 psi (689 kPa). Kombinationen av felaktigt inställda PRV-ventiler och en för låg minimitryckstandard innebar att brandmännen inte kunde producera effektiva slangströmmar. De kunde inte bekämpa branden.

Den amerikanska brandmyndighetens officiella rapport var tydlig i sina slutsatser: de felaktigt justerade PRV-ventilerna gav otillräckligt tryck för brandkårens slangflöden, och som ett resultat nådde branden en magnitud som spred sig obehindrat från våning till våning. Detta var inte ett konstruktionsproblem som hade gått obemärkt förbi i åratal och sedan dök upp under tryck. Ventilerna hade helt enkelt aldrig testats, verifierats och dokumenterats ordentligt efter installationen.

Vad som ändrades: Kodsvaret

Branden ledde till två av de viktigaste framstegen i historien om standarder för vattenbaserat brandskydd.

NFPA 14 reviderades i sin utgåva från 1993.

Det lägsta resttrycket vid det mest avlägsna stigrörets utlopp höjdes från 65 psi (448 kPa) till 100 psi (689 kPa). Det maximala utloppstrycket kvarstod, men konceptet med stigrörstryckzoner omstrukturerades, och man gick bort från en godtycklig höjdtröskel på 84 m (275 fot) och mot en systemtrycksbaserad metod som fick konstruktörer att använda zoner för att kontrollera trycket i hela en byggnad. Dessa förändringar förändrade i grunden hur stigrörssystem konstrueras för höghus.

NFPA 25 skapades.

Före 1992 fanns det ingen enda verkställbar standard som styrde inspektion, testning och underhåll av vattenbaserade brandskyddssystem. Vägledning fanns i form av rekommenderade metoder i NFPA 13A och NFPA 14A, men dessa var rekommendationer, inte krav. One Meridian Plaza visade vad som händer när underhåll lämnas till rekommendationer snarare än skyldigheter. Den första upplagan av NFPA 25 från 1992 kombinerade dessa dokument till en verkställbar standard som gav fastighetsägare, fastighetsförvaltare och myndigheter med jurisdiktion (AHJs) tydliga, bindande krav för ITM-aktiviteter och dokumentation. NFPA 25 existerar, till stor del, på grund av vad som gick fel på One Meridian Plaza.

På lokal nivå antog Philadelphia lagstiftning som krävde att alla icke-bostadshus högre än 23 m (75 fot) skulle utrustas med automatiska sprinklersystem senast 1997. Branden som inte kunde stoppas enbart med stigrör blev det tydligaste möjliga argumentet för ett omfattande sprinklerskydd.

Lärdomen som fortfarande gäller idag

Stårörssystemet på One Meridian Plaza var inte ett havererat system vid installationstillfället. Det blev ett havererat system med tiden, på grund av otillräcklig verifiering, felaktigt monterade komponenter och avsaknaden av något verkställbart krav på att testa och dokumentera prestanda. PRV:erna var på plats. De fungerade helt enkelt inte korrekt, och ingen hade kontrollerat.

Detta är den bestående lärdomen från One Meridian Plaza: ett brandskyddssystem som inte har inspekterats, testats och underhållits ordentligt är inte ett brandskyddssystem. Det är infrastruktur som väntar på att kollapsa.

Kapitel 6 i NFPA 25, kapitlet som reglerar ITM för avloppssystem, tar direkt upp den typ av fel som bidrog till att tre brandmän i Philadelphia omkom. Det kräver:

  • Visuell inspektion av slanganslutningar, ventiler och systemkomponenter med definierade intervall
  • Flödestester och trycktester för att verifiera att systemet levererar den faktiska prestanda som krävs enligt standarden, inte bara den prestanda som registrerats vid installationen.
  • Funktionstestning av tryckreglerande anordningar för att bekräfta att de är korrekt inställda och fungerar inom erforderliga gränser.
  • Dokumentation av alla aktiviteter, så att systemets skick är en dokumentation, inte ett antagande

En PRV som är felaktigt inställd och aldrig testad kommer att klara varje visuell inspektion. Den kommer inte att klara ett funktionstest. One Meridian Plaza är anledningen till att NFPA 25 kräver båda.

Historiska bränder och levnadsstandard

De brandskyddsstandarder som används idag uppstod inte ur teorin. De uppstod ur bränder. Branden på nattklubben Cocoanut Grove i Boston 1942 formade kraven på ut- och utgångar. Branden på Beverly Hills Supper Club 1977 i Kentucky ledde till förändringar i anmälningskapaciteten för boende och utrymningskapaciteten. Branden på MGM Grand Hotel 1980 i Las Vegas förändrade kraven på rökkontroll och sprinklerinstallationer i höghushotell. Och One Meridian Plaza förändrade hur vi tänker kring tryck i stigrör, zondesign och skyldigheten att underhålla det vi bygger.

Det här är modellen genom vilken brandskyddsorganisationer lär sig. En brand avslöjar en lucka. Utredare dokumenterar den. Standardkommittéer reagerar. Regler antas därefter. Systemet är inte snabbt, men det är allvarligt, och resultaten visar att det fungerar.

Utmaningen är vad som händer mellan bränderna. Standarderna förbättras. Byggnader konstrueras enligt de nya kraven. Men befintliga byggnader åldras, systemen ackumulerar eftersatt underhåll, och de förhållanden som möjliggjorde One Meridian Plaza kan i tysthet återvända i vilken byggnad som helst där ITM behandlas som en formalitet snarare än en funktionell skyldighet.

IFSA:s åtagande

International Fire Suppression Alliance representerar tillverkarna och intressenterna som bygger de system som skyddar byggnader och människorna i dem. IFSA-medlemmar producerar de stigrörskomponenter, tryckreglerande anordningar, slanganslutningar, ventiler och brandkårsanslutningar som installeras i strukturer runt om i världen. Vi har ett direkt intresse i att säkerställa att dessa system inte bara är korrekt utformade och installerade, utan också korrekt underhållna under hela deras livslängd.

Lärdomarna från One Meridian Plaza är inte historia. De är krav, inskrivna i NFPA 14 och NFPA 25, som finns eftersom tre brandmän inte kom hem. Att hedra det arvet innebär att behandla ITM som den professionella och juridiska skyldighet det är.